Skärpning!
Men. anonym som jag är kan jag ju öppet skriva om mina bekymmer här, eller hur ?
Jo, såhär ligger det till just nu... Jag och min pojkvän har varit tillsammans i ungefär 5 månader. Och jag har varit störtkär och så, och han är supersnäll. Nästan för snäll...
Han var väldigt lätt att få. Alltså... Ja, det var lixom ingen match. Han föll som en fura på en gång. Jag vet... Låter ju helt underbart! Men... Jag har saknat den där jakten och utmaningen , jag har lixom hela tiden tagit honom för givet jämt.
Och nu känner jag att mina känslor har svalnat rejält. Visserligen är ja nere i en svacka nu och mår inte så bra, och det kan ju också bero på det. Men jag vet inte om jag kan fortsätta vara tillsammans med honom när jag egentligen inte känner så mycket ? Men samtidigt vågar jag inte göra slut. Vill inte vara ensam igen... Det är onekligen en trygghet att ha honom där. Att veta att han alltid finns där..
Tänk om det kunde vara enkelt. Vad lätt livet skulle vara då... SUCK! jag vet varken ut eller in. Det här är en sån jäkla bra kille, och sånna som han växer verkligen inte på träd. Vill inte göra något förhastat.... Hjälp mig! =/
Och för tre veckor sen kysste jag en kille på fyllan. Hur kär är man då.. ?
Och... En grej till.. Så är mitt ex tillbaka i stan som jag är HELT såld på, men som jag nog inte kan få...
HERREGUD!!!!
Man sitter och tjatar om att man vill ha en så snäll och underbar kille, och när man väl får en så vet man inte om man vill ha honom... Egentligen vill man ha en badboy, fast som man kan lita på....
SUCK!!!!!!!!!!!
Inte lätt det där, svårt att råda ngn annan till vad man ska göra speciellt när det gäller kärlek. Men jag kan prata ur mina egna erfarenheter: jag var tillsammans med en kille i mer än ett år för rädslan att vara ensam. Han var också jättesnäll och lugn, men inget för mig egentligen. Vi hade inte riktigt samma mål i livet.. Egentligen stannade jag nog mest kvar i det förhållandet för att jag tyckte om hans föräldrar och släkt så mycket och alla antog att vi skulle vara tillsammans för all evighet. Sedan flyttade jag och började plugga i annan stad och bli ögonblickligen kär i min fästman, det var inte förrän då jag verkligen blev kär på riktigt.. Visst, jag och min fästman är inte lika nykära längre och kan bråka riktigt rejält. Men vi älskar verkligen varandra..
Vet inte om jag egentligen var till någon hjälp, men lycka till =)Och hör av dig om du vill prata lite mer om det.. skönt att kunna vara anonym ibland och prata om någon som inte vet vem man är..
Det här borde du prata med din pojkvän om. Han måste ju få veta hur du känner. Eller inte känner. Det är inte schysst att gå omkring och känna som du gör utan att tala om det för honom. Och att kyssa någon annan på fyllan är inte heller acceptabelt. Svårt att prata om, jag vet, men så mycket är du faktiskt skyldig honom.
