Lättvikt

Hallå allihopa. Jag har precis kommit hem från killen.
Det gick bra.

Vi bestämde att vi inte skulle göra slut, men ta det lite lugnt och se hur det känns om ett tag. Ingen press.
Han är ju så jävla underbar.

Jag bröt ihop i bilen på väg dit. Satt och storbölade så jag knappt kunde se vart jag körde. Jag har burit så länge på massa känslor att allt bara kom. Jag lyckades hejda mig tills jag kom innanför hans dörr och då kom allt igen.
Han tröstade mig och sen pratade vi igenom allt.

Vi pratade jättemycket och han berättade att han blir ju också ledsen och sårad av att inte veta vad som har varit fel med mig, varför jag har undvikit honom osv... Sen undrade han om jag är deppig bara för att det inte känns bra mellan oss eller för andra saker, och att förhållandet inte blir bra för att jag inte mår bra.
Men jag vet ju inte det själv. Jag berättade att jag inte vet och att jag känner mig tom. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga till honom, för jag vet ju inte själv vad jag vill...

Han sa att det viktiga är att jag är lycklig, och om det innebär att vi går skillda vägar så får det bli så, även om det gör ont i honom. Han sa nästan ordagrant så.
Ni kanske förstår vilken otroligt omtänksam och underbar kille han egentligen är!?

Men när vi pratat igenom allt och jag hade gråtit färdigt så kändes det som att en sten hade lättats från mitt bröst. Det kändes väldigt bra. Så jag stannade tills nu och tittade på tv och bara mös. Vi låg i soffan och myste och kysstes lite. Plötsligt kändes det jättebra, kanske inte jättepassionerat, men det kändes bra.
Vet fortfarande inte hur jag känner och vill göra, men samtidigt är jag inte redo att släppa en sån bra kille.

Till råga på allt.. När jag skulle gå hem så kommer han med min julklapp. Han måste trott att vi inte skulle ses något mer innan jul... Han passade på att  ge den till mig nu. Så jävla snäll.
Jag hade tänkt åka dit på kvällen den 23e och byta julklappar. Men jag får väl åka dit och ge honom den då ändå =)